Seems like yesterday I didn't know how hard I could cry

(Ashlee Simpson- Beautifully broken; http://www.youtube.com/watch?v=BOqU16WU_qg ).

Varför har jag alltid som mest att skriva om när jag är nere? Känns så i alla fall.

Det har gått fyra veckor sedan studenten idag, och under dessa fyra veckor känns det som jag bara fått dåliga besked på dåliga besked. Så fort jag hämtat mig så bara händer nästa sak som knuffar ner mig igen. Och så hatar jag mig själv för att jag gnäller. Vill ju göra något istället. Superkrafter? Någon?

*En av mina bästa vänners pappa ligger på Karolinska och neuroavdelningen med 328 slangar instoppade.
*Min farfar har lungcancer och har knappt ett år kvar att leva.
*Patrik i min skola (som jag visserligen bara är bekant med, men i alla fall) har gått och brutit nacken, dock gick operationen bra tack och lov.

Och idag berättade mamma att min morfars bror har gått bort. Han var visserligen över 90 men ändå. Och tycker så synd om hans fru Gunn och om min morfar såklart.

Urgh.


Visste inte riktigt vad jag skulle ta för bild men tar en från ett väldigt väldigt bra Buffy-avsnitt, The Body.

/Anna.